kvällstankar

Tittade igenom mina inlägg som jag skrev i USA och det var en sån sjukt konstig känsla. Jag har varit hemma i Sverige i mer än ett år nu, och det slog mig hur snabbt man bara kan glömma saker och gå vidare. Förra sommaren och hösten gick bara ut på att vänja sig med livet i Sverige och en nystart på gymnasiet. Nu, ett år senare och löven börjar återigen bli gula på träden, så tänker jag inte alls lika mycket på Ohio och mitt liv där. Faktum är att flera dagar kan gå och jag reflekterar inte över USA längre, vilket gör mig lite rädd. Lättad på ett sätt, men rädd.
 
Är det inte sjukt hur vi människor bara kan BYTA liv och börja om? Hur vi till exempel kan umgås med någon som betyder allt för en, men sedan några månader senare pratar ni knappt med varandra? Hur lätt man kommer in i nya rutiner och de gamla blir suddigare och suddigare för varje dag? ..Jag vet inte. Det gör mig bara rädd hur snabbt hur saker och ting blir minnen
 
Jag måste också försöka sluta drömma om framtiden och börja leva i nuet. Jag tänker konstant på framtiden. Börjar alltid måndagen med att fundera på vad helgens planer kommer bli, funderar konstant på vad jag ska göra efter gymnasiet och planerar för sjutton till och med planer för NÄSTA sommar. Varför ska det till exempel vara så svårt att NJUTA av denna lördagskväll istället för att tänka på framtidens planer? Jag måste lära mig att ta vara på tiden nu och ta de problem som dyker upp i framtiden då. Carpe fucking Diem. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0