Trummar på tangenterna igen. Vill skriva ut allting jag tänker på, men är orolig att det bara kommer bli massa ordbajs. Jag brukar inte heller skriva ut personliga grejer på sociala medier, utan jag föredrar att prata med en vän eller skriva ner tankar för mig själv i en dagbok. Men min blogg är min öppna dagbok kan man säga.

En av anledningarna till varför jag känner mig ganska förvirrad nuförtiden är nog för att jag inte är på den plats jag trodde jag skulle befinna mig i livet just nu. Och med plats menar jag inte Sverige eller USA, utan mer vad jag själv presterar och känner. Naiva lilla 14-åriga mig trodde att när man började gymnasiet så skulle allt falla på plats med vänner, pojkvän och jobb. Att det var ungefär som en ”package deal” och att allt skulle falla på plats automatiskt. Jag funderar på allt detta men inser sedan att ”herregud, jag är bara 18 år, det LÖSER sig”, men sen kommer samma oro när jag tänker på att de flesta människor känner såhär när de är i 25-årsåldern. Jag vill bara ut i världen och ”sätta igång med livet”, men samtidigt är jag livrädd för att ta studenten och inse att allvaret börjar. Jag har så många drömmar men har ingen aning om vart jag ens ska börja. Tanken på att misslyckas med allt jag vill åstadkomma får mig att vilja krypa under täcket och sätta på en film och skjuta upp allting, vilket stort sett är det jag har gjort de sista 1 ½ åren.

Jag vet att allting nog löser sig tillslut, men samtidigt är det ju endast upp till mig att LYCKAS och åstadkomma med saker. När jag tänker på framtiden så är det ”det blir väl college i Kalifornien i några år, sedan kanske jobba i Irland eller Amsterdam eller nått”, men problemet är om jag sitter där 7-8 år senare och tänker exakt samma sak som nu.