Jag är nog den sämsta människan på att äta frukost. Det är inte det att jag inte tycker om det, utan mer att jag är alldeles för LAT och vet liksom inte vad jag ska hitta på. Blir förbryllad när jag ser alla pigga människor på instagram som lägger ut bilder så sina PERFEKTA ostmackor med någon paprika på, yoghurten med de skivande bananerna och såklart; juiceglaset. De där glänsande juiceglaset som ser färskpressad och perfekt ut.

 

Mina frukostar består ofta av någon sliten macka med smör på och en kopp kaffe. Men imorse tog jag fan priset. Imorse åt jag LUSSEBULLAR som hade legat i frysen. Lussebullar till frukost i februari. Bra där Elin.

 

 

"Det här är som att sätta sig på hästryggen en tid efter ett allvarligt fall. Jag kommer knappt ihåg hur man gör. Jag tittar på skärmen, tittar på tangenterna, skriver en bokstav med ena pekfingret och tittar sedan upp på skärmen igen för att se att allt gick rätt. Och sedan dricker jag lite av kaffet, mumlar ”jaha-jaha” för mig själv, knakar med fingrarna och gör mig redo att skriva nästa bokstav.

 

Det var länge sedan jag hade ett sådant här blogguppehåll. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Eller, jo, det vet jag nog förresten. Det beror på att jag mår dåligt. Alltså, privat mår jag fint! Amanda är gravid och vi är så glada för det och nästa helg ska vi till London och Charlie är underbar – det är en underbar period med henne nu, vi pratar med varandra, resonerar om saker och ting, hon ställer tusen frågor, vi busar och hon säger att hon är ”pappas prinsessa” och när vi ligger i hennes säng och hon ska sova så ler hon och tittar på mig så brännande och länge att jag fnittrande måste vända bort blicken efter en stund – som en nyförälskad – Gud, vad jag älskar henne.

 

Men jag går igenom en period av dåligt självförtroende i mitt skrivande. Det är väl så ibland. Det är bara att jobba sig ur det, men som det har känts den senaste tiden så är jag inte förmögen att skriva en enda vettig text. Eller, det är ju fel – vettiga texter kan jag nog skriva – men jag skriver inte BRA! Jag skriver    .

 

Och så är det med mig, tror jag, att jag gör så många olika saker i mitt jobb, jag menar att jag gör radio och teve och annat, men jag vet också att jag inte är UTMÄRKT på de sakerna. Jag vet att det jag kan göra på de områdena kan många andra göra mycket bättre. Men i skrivandet har jag känt att om jag bara anstränger mig så kan jag göra något EGET, SPECIELLT – och kanske också RIKTIGT BRA! Skrivandet har varit en trygghet just därför. Jag vet att även om jag gör slaskiga saker i andra medier som gör att jag blir låg och känner mig usel så har jag alltid vetat jag att jag alltid kan skriva.

 

Och så kände jag plötsligt att det också försvann. Jag kunde inte skriva. Jag försökte till och med skriva med penna på papper, men det fungerade inte heller.

 

Det är därför jag sitter här med sådan möda, kisande kontrollerar jag skeendena på skärmen, tar en slurk kaffe och fortsätter, för det gör jag, jag fortsätter och så vänder det endera stunden, så måste det ju bli, eller hur"

Jag kommer ihåg när jag var runt 12 år gammal och tänkte hur långt det var kvar tills man skulle bli 18. 18 lät så himla stort. Så seriöst. Så vuxet. Så spännande. När jag var mindre ville jag inget hellre än att växa upp och få ta eget ansvar. Att få bestämma över mitt eget liv och bli tagen på allvar. Jag trodde det var en package-deal att fylla 18 år, att man har vuxit fördigt och var redo och ge sig ut i världens farliga fällor. Jag inser nu självklart att ålder har egentligen inget med sånt att göra. Det finns tusentals äldre människor där ute som är mindre mogen än en 11-åring. 

 

Hittade några gamla bilder ifrån 2008. Den gamla goda tiden då jag var inne på bilddagboken, då min fritid bestod av musik och då jag gick på i mellanstadiet på Jernvallskolan. Jag dör lite smått inombords när jag ser dessa bilder.

 

Gått och dragit på mig en förkyldning - igen. Blir galen, mitt immunförsvar måste nog vara det sämsta någonsin. Vaknade upp hemma hos Emelie imorse med världens halsont och en täppt näsa. Legat i sängen hela dagen och tittat på Beverly Hills 90212 och druckit te. 

 

Jag kan inte sluta tänka på New York. DEN 8E APRIL DRAR VI DIT EN VECKA! Aaaaah ska bli så förbannat ROLIGT. Sist jag var där var precis efter jag lämnat Ohio, och många tankar snurrade runt. Men staden, my god, den var underbar. Jag älskar tanken på att det finns så otroligt olika MÄNNISKOR där, från överallt i världen. Jag älskar de gula taxibilarna, alla restauranger, starbucks - you name it. 

 

 

Alltså herregud, såg den här filmen på Kenzas blogg förra veckan och har inte kunnat släppa den. Det är en film om 80-talets HIV-epedemi bland homosexuella i Stockholm, producerad av Jonas Gardell. Så otroligt vacker men så otroligt sorglig. Jag ska nu titta på den tredje och sista delen. Har laddat upp med glass och massa filtar, det kommer behövas. SE DEN KOMPISAR! ♥