Tittade igenom mina inlägg som jag skrev i USA och det var en sån sjukt konstig känsla. Jag har varit hemma i Sverige i mer än ett år nu, och det slog mig hur snabbt man bara kan glömma saker och gå vidare. Förra sommaren och hösten gick bara ut på att vänja sig med livet i Sverige och en nystart på gymnasiet. Nu, ett år senare och löven börjar återigen bli gula på träden, så tänker jag inte alls lika mycket på Ohio och mitt liv där. Faktum är att flera dagar kan gå och jag reflekterar inte över USA längre, vilket gör mig lite rädd. Lättad på ett sätt, men rädd.

 

Är det inte sjukt hur vi människor bara kan BYTA liv och börja om? Hur vi till exempel kan umgås med någon som betyder allt för en, men sedan några månader senare pratar ni knappt med varandra? Hur lätt man kommer in i nya rutiner och de gamla blir suddigare och suddigare för varje dag? ..Jag vet inte. Det gör mig bara rädd hur snabbt hur saker och ting blir minnen. 

 

Jag måste också försöka sluta drömma om framtiden och börja leva i nuet. Jag tänker konstant på framtiden. Börjar alltid måndagen med att fundera på vad helgens planer kommer bli, funderar konstant på vad jag ska göra efter gymnasiet och planerar för sjutton till och med planer för NÄSTA sommar. Varför ska det till exempel vara så svårt att NJUTA av denna lördagskväll istället för att tänka på framtidens planer? Jag måste lära mig att ta vara på tiden nu och ta de problem som dyker upp i framtiden då. Carpe fucking Diem. 

 

 

Kristallgalan är nästan pinsamt jobbigt att titta på, mest för alla "skämt" är så otroligt dåligt producerade och för att alla svennar i publiken är så sjukt stela och tråkiga. Det enda som är bra är Gina Dirawi som vågar sticka ut hakan OCH att Jonas Gardell vann pris. Annars förstår jag inte hur Filip och Fredrik inte kunde vinna. Dom är 2000-talets och 2010-talets bästa underhållare, punkt slut. Sen har jag så otroligt svårt för Arne Weise, tål honom INTE. Kvinnofönedrare och så otroligt överskattad. 

 

Argh. Okej. Så. Var tvungen att få ut lite energi och synpunkter om galan. 

 

Nu: Te och fortsätta läsa min bok. En väldigt lugn fredag har det annars varit. 

 

Dricker kaffe, trummar på tangentbordet, bläddrar igenom mina spellistor, tar en klunk till, kikar på mobilen, suckar. Jag vill skriva så mycket men tycks inte få ut något vettigt. Skrivkramp kan man väl säga. Dock kan jag berätta för er att jag har hittat en ny favoritartist som är helt jäkla grym, checka videon nedan. Sååå bra.

 

 

 

 

London var GRYMT. Det var så stört roligt att träffa hela värdfamiljen igen. Kelli och jag hade setts några veckor innan i Amsterdam, men fick träffa hela familjen denna gång! Det var så härligt att få krama Tami, att få prata i timmar med Tina om livet och att få uppleva London tillsammans. Vi såg en teater med Daniel Radcliff och vet ni vem som satt fem rader framför oss? GERARD BUTLER, aka irländaren i PS I love you! Vi alla blev lite starstrucked. Annars så gick vi ut på olika barer, drack öl och hade det allmänt trevligt. Vi stack till en av världens största klubbar och kom hem halv 7 på morgonen. Good times, good times. 

 

Nu är jag i alla fall hemma i Sverige och skolan börjar om två veckor. Blandade känslor, men det ska bli skönt att komma in i rutiner igen. Jag vill göra någonting annorlunda i höst, men jag vet inte vad. Testa något nytt. Jobb ska jag i alla fall ha, även om det betyder att jag får jobba på Mcdonalds. Vad gör man inte för pengarna, ey?