De senaste dagarna har det verkligen slagit mig att jag åker om ca två månader. Två månader är så sjukt lite. Enda sedan Januari har jag räknat ner månaderna och jag kommer ihåg så väl när det "bara var åtta månader kvar" och vilken utbytesmania man hade. Jag kan seriöst inte komma på vart dom här månaderna har tagit vägen. När jag anmälde mig var det ett långt tag kvar och så mycket innan dess skulle göras. Men nu när jag sitter här i min vanliga lilla säng och inser att jag inte kommer befinna mig här länge till är.... obeskrivlig. Haha, det där lät lite hemskt, ungefär som att jag skulle bort föralltid - men det känns nästan som det. Jag förstår inte att jag kommer bo i USA i 10 månader och gå på High School. När jag tänker på det får jag nästan panik. En panik som blandas med lycka och nervousitet. Jag har velat gjort det här så otroligt länge nu. Min farmor sa till mig iförrgår att jag hade pratat om att åka till USA enda sedan jag var 10 år gammal, möjligtvis inte som utbytesstudent, men att på något vis skulle jag åka dit. Jag kommer så väl ihåg hur Tuva och jag gick runt som små 13-åringar och pratade om att vi skulle flytta till USA och följa våra drömmar. Att vi faktiskt sitter här några år senare och ska åka om två månader är helt jäkla obeskrivlig. Tanken på att kliva in på sin High School - gå i korridoren bland alla amerikaner, äta skollunch i kafeterian, vara med på fotbollsmatcherna och bara ta in alla upplevelser får mig bokstavligt talat att rysa.

Dock blandas all denna lycka med sorg när jag tänker på att lämna allt. Mina fina kompisar som alltid får mig att skratta, min fina familj som alltid finns där för mig. Att jag inte kommer kunna sitta framför TVn med mamma och dricka te, att jag inte kan tjafsa med brorsan om vem som ska ta hand om disken för kvällen, eller att bara kunna gå in i hans rum och prata om allt möjligt. Att jag inte kommer kunna ringa upp en kompis för en vanlig promenad eller filmkväll. Att inte kunna dra hem till "The Åsbrinks Chillcrib" och bara slänga sig i soffan och dega. Att inte kunna få träffa alla människor man älskar så att det gör ont.

Men jag känner att jag behöver göra den här resan så otroligt mycke. Jag behöver få uppleva allt detta med mina ögna ögon och komma tillbaka ännu starkare och med massa minnen. Det kommer inte vara bra 24/7 där borta, men det krävs dåliga erfarenheter för att uppskatta dom bra, right?

♥